Proud to be Ummikko

Specialavnitt från Pajala Marknad 2023. Unga talar sällan meänkieli, men allt fler vill lära sig! Hur stärker vi meänkieli och minoritetskulturen för framtiden? Och hur återtar man egentligen ett språk som nästan försvunnit bland unga idag? Lyssna på Ummikko-intervju med Emma Kiviniemi och Therese W

Daniel Fjellborg·Pajala Marknad

#15 · 1 h 40 min · 24 jul 2023

Alva Fjällström är stolt same uppvuxen i Västerbotten med umesamiska och sydsamiska som modersmål. Numera hemflyttad till Dikanäs och styrelsemedlem i det samiska ungdomsförbundet Sáminuorra. Hon berättar om sina upplevelser av språkförlust, språkåtertagande och ummikko-skap inom det samiska samhället. I samarbete med det tornedalska ungdomsförbundet Met Nuoret och det samiska ungdomsförbundet Sáminuorra arrangerade Ummikkopodden två intervjuer om språkförlust och språkåtertagande på Gällivare Minoritetsspråksfestival i augusti 2022.Intervjun genomfördes i Augusti 2022.

Daniel Fjellborg

#14 · 25 min · 18 sep 2022

Matilda Niva är stolt tornedaling uppvuxen i Gällivare och Lautakoski. En mångsidig kreatör som nyligen blev medlem i styrelsen för det tornedalska ungdomsförbundet Met Nuoret. Hon berättar om vad engagemanget i ungdomsförbundet betytt för henne och läser upp två av sina dikter om den tornedalska kulturen och om man kan kalla sig tornedaling utan att kunna meänkieli. I samarbete med det tornedalska ungdomsförbundet Met Nuoret och det samiska ungdomsförbundet Sáminuorra arrangerade Ummikkopodden två intervjuer om språkförlust och språkåtertagande på Gällivare Minoritetsspråksfestival i augusti 2022.Intervjun genomfördes i Augusti 2022.

Daniel Fjellborg

#13 · 24 min · 18 sep 2022

Curt Person är ummikko med rötterna i Kurravaara och är doktor i historia vid Luleå tekniska universitet. Han är tidigare chef för Norrbottens Länsmuseum, har ett brinnande intresse för folkbildning i det nordliga rummet och har nyligen gjort historiska studier för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. I detta sista avsnitt av podden sammanfattar Curt vad tidigare gäster berättat och sätter försvenskningen i ett större historiskt sammanhang. I Proud to be Ummikko berättar Curt att hans mamma var lantalainen och att meänkieli talades i hemmet under uppväxten. ”Men jag har ett förhållande till meänkieli. Ett varmt förhållande. Jag förstår, men jag kommunicerar inte på meänkieli.”Att han själv inte helt behärskar meänkieli idag upplever han som en förlust. Dock återtar han idag allt mer av språket genom sin historiska forskning, där många källor är på meänkieli.”Visst känner jag en saknad över att jag inte dagligen pratar meänkieli. Det är en förlust och en saknad av språket att man inte kan föra dom här djupa samtalen och förstå. […] Men jag känner inte att jag kan belasta någon med skuld för att jag inte kan meänkieli. Det är upp till mig själv att lära mig meänkieli om jag vill använda det.”I berättelserna i tidigare avsnitt av podden återfinner Curt en blandning av känslor, dels en stor sorg över språkförlusten, men även en optimism för framtiden med språket och kulturen.”Det kan finnas en sorg i samtalen som vilar hela tiden i den här förlusten. Men samtidigt när man lyssnar på poddarna så vänder det i samtalet och till slut är dom nästan lika positiva som jag är. Samtalet leder framåt i en positiv anda för allihopa. Även om den här sorgen och förlusten finns där.”Försvenskningen av de yngre generationerna av tornedalingar, kväner och lantalaiset är något som man inte pratat ut om ordentligt. Det finns en tystnadskultur inom minoriteten som Curt delvis kopplar till andra historiska övergrepp, såsom skallmätningar gjorda av det rasbiologis

Daniel Fjellborg·Curt Persson

#12 · 53 min · 2 jun 2022

Anna Kuru är stolt tornedaling och deckarförfattare. Med Kiruna-trilogin har hon toppat läs- och lyssningslistor. Hon ser hur många unga idag återtar meänkieli, språket de en gång förlorat. På fritiden tjuvlyssnar hon på folk på stan och i skrivbordslådan ligger ett deckarmanus där de underjordiska (manalaiset) har en aktiv roll I Proud to be Ummikko berättar Anna att meänkieli var det huvudsakliga språket omkring henne under uppväxten i Kiruna, Soppero och Lannavaara. ”Min mamma och pappa, alla mina mostrar, fastrar, farbröder. Alla har ju pratat meänkieli. Och svenska också. Men meänkieli har ju varit deras språk. Deras eget språk. Så mina föräldrar kunde ju ingenting annat är meänkieli när dom började skolan. Det var ju där dom tvingades att lära sig svenska. […] När jag kommer tillbaka till byn, där jag känner mig väldigt hemma, så är ju språket en jättestor del av miljön, av själva… livet, liksom. Av allt. Det betyder ju jättemycket.”Hon berättar att hon själv förstår språket när andra pratar, men att det är svårt att ta steget till att själv tala. ”Det är ju den här rädslan att prata språket också. Jag vet inte hur man kommer över det. Jag försöker ibland när jag ringer till min pappa att säga någon öppningsfras på meänkieli. Och ibland säger han: ”Va?!” Och så byter jag till svenska. Eller så svarar han ibland på meänkieli, men då kan ju inte jag fortsätta en dialog. Det är ju där det brister liksom.”Anna har aktivt har valt att inkludera arvet av meänkieli och den tornedalska berättartraditionen i sitt författarskap. I form av ord, begrepp och meningsuppbyggnad. ”Det är just den här melodin i språket som ligger mig så varmt om hjärtat. Till och med så att jag kan stå och tjuvlyssna på folk på affären. Om jag hör att dom pratar meänkieli så kan jag stå och tjuvlyssna och tänka, åh vad fint det är.””Man talar ju ofta om att samiskan har så många ord för snö, och så är det ju. Men meänkieli har ju också jättemånga specifika ord för älven, hur den ser ut, hur vattnet rinner, hur båtar o

Daniel Fjellborg·Anna Kuru

#11 · 37 min · 5 maj 2022

Emilia Töyrä är riksdagsledamot för socialdemokraterna, tidigare terminalarbetare på LKAB och aktiv i fackförbundet IF Metall. Uppvuxen i Kiruna med meänkielitalande föräldrar, med släkten ursprungligen från Karesuando-trakten. Hon berättar att hon vill återta meänkieli för sin egen, sina barns och andras skull och att hon kan kallar sig lantalainen, kvän eller tornedaling. Lite beroende sammanhanget och vem som frågar. I Proud to be Ummikko berättar Emilia att meänkieli/finska var det huvudsakliga språket hemma under uppväxten. Hennes föräldrar och äldre systrar pratar språket, men själv lärde hon sig aldrig meänkieli fullt ut under uppväxten. Något som ledde till en del märkliga situationer hemma. ”Jag skulle inte säga att jag känner mig exkluderad. Men det är klart att det känns ju alltid fånig när någon pratar ett språk med en och så svarar man på svenska. Och så är man inte säker på att man förstått exakt vad det var dom ville fråga eller prata om. Och sen det här med att le litegrann för att man förstod att det var ett skämt. Men man är inte säker på om det var ett lämpligt skämt. […] Det får ju en att känna sig lite korkad.”Hon tror att en av anledningarna till att hon inte lärde sig språket var att meänkieli och minoritetskulturen förut sågs som mindre värd. Emilias mamma var en av de som i tidig ålder var tvungen att flytta hemifrån och sattes i svenskspråkig skola, även om hon bara pratade finska/meänkieli. “När hon var sju år och skulle börja skolan så fick hon lämna Maunu och flytta till Karesuando. Och fick inte prata sitt språk. Det enda dom pratade hemma då var ju finska. I och med att hennes mamma var finska och moffa pratade ju också finska. Så kom hon till skolan. Och den här berättelsen som så många har med sig. Att det var skamligt med finskan, man skulle bli svensk. […] Jag tror att det där har präglat henne väldigt mycket.”På frågan vad hon kallar sig själv så berättar Emilia att hon tycker att det är knepigt. Många kallar henne tornedaling, eftersom det är det begreppet folk känner t

Daniel Fjellborg·Emilia Töyrä

#10 · 31 min · 21 apr 2022

Rebecka Digervall är musiker i The Magenettes och stolt tornedaling. Samtidigt upplever hon att det är svårt att identifiera sig som tornedaling när hon inte kan meänkieli. I Proud to be Ummikko berättar Rebecka om tacksamheten över sitt ursprung, ilskan över arvet av skam som följt meänkielin och glädjen över den våg av unga som nu återtar språket. Sen blir det historier om hallonbuskar och vikten av att dö på rätt plats också. Rebecka berättar att båda hennes föräldrar pratar meänkieli och att hon under uppväxten i Pajala omgavs av språket i vardagen. ”Det är ju ett språk man har hört hela sitt liv, men alltid varit på sidan av och inte riktigt varit med i eller förstått på det sättet. Men melodierna och uttalet och allt det är så bekant. Jag kan som förstå grunden av ett samtal. Ok, de pratar om det här. Sen är det dom här små nyanserna och sånt där som är lite svårare. Och ibland får man bara gissa sig fram.”Samtidigt var det få unga som lärde sig språket av den äldre generationen. Rebecka beskyller inte sina föräldrar för att de inte lärde hennes språket. Hon tror att beslutet att inte föra språket vidare berodde på en större samhällstrend. ”Det kommer ju från nånting. Från försvenskningen och hela den biten. Språket var inte tillåtet på många sätt och det var, ja, men ett arv av skam och skuld. Som gjort att idag har mina föräldrar och mina kompisars föräldrar gjort ett val att, ja, men, ”Det klarar hon sig utan.”” ”Det som mina mor- och farföräldrar har fått utstå med att det inte är ok att prata språket och att det är nånting som är fult och förbjudet […] Min generation är ju som resultatet av den processen. Och det kan göra en arg. Och man kan tycka att det är jävligt sorgligt. Och tråkigt. Och vars hade vi varit annars? Då kanske man inte hade haft den här identitetskrisen.”För Rebecka har svårt att identifiera sig som tornedaling när hon inte kan meänkieli. Så mycket av identiteten och tillhörigheten sitter i språkkunskapen. ”För språket är ju så konkret. Då har man ju det. Ja, m

Daniel Fjellborg·Rebecka Digervall

#9 · 36 min · 7 apr 2022

Linus Omark är stolt tornedaling, hockeyspelare och ummikko. Nyligen hemkommen för spel i Luleå Hockey efter en tid i den ryska proffsligan KHL. På meritlistan finns även VM-guld med hockeylandslaget Tre Kronor. Hans långa meritlista som hockeyspelare började med hemliga taktikinstruktioner på meänkieli hemma i Övertorneå. Men uppväxten präglades också av en ovilja att lära sig meänkieli och av en önskan att bli svensk. I Proud to be Ummikko berättar Linus att båda hans föräldrar pratar meänkieli, men att han och syskonen inte ville lära sig språket som små. ”Farsan hade nog velat att vi skulle lära oss, men vi ville inte själv tyvärr. I den åldern tyckte man kanske inte det var lika coolt. Jag har många kompisar som pratade meänkieli, men jag själv blev aldrig en av dom.”Varför ville du inte lära dig språket?”Jag tror det var mycket med hockeyn där. Att man ville vara svensk. För man blev ju kallad finne om man for någon annanstans. Men fick jag gå tillbaka så skulle jag nog vilja lära mig det igen. Om jag fick göra om resan.”Under matcher mot svensktalande lag fick hockeyungdomarna i Övertorneå ibland instruktioner på meänkieli och finska för att dölja taktiken för motståndarna. Men Linus berättar också att han och hans jämnåriga klarade sig bra enbart på svenska under uppväxten. Eftersom alla meänkielitalande även pratade svenska. ”I skolan var det ju också svenska. Meänkieli fick man läsa på sidan om man ville, det var inget tvång. Det blev väl ganska naturligt att man inte lärde sig. Om man ska säga det så. När man inte var tvungen heller.”Linus förknippar Tornedalen med en stark trygghetskänsla. En plats där dörrar står öppna eller cyklar olåsta.”Det är väl det, tryggheten, att man litar på folk. Det är väl det jag förknippar med Tornedalen.”För att bevara meänkielin i Tornedalen så tror Linus att det viktigaste är att få ungdomar och andra att stanna i byarna. I dagsläget flyttar många för att det inte finns jobb och rä

Daniel Fjellborg·Linus Omark

#8 · 22 min · 10 mar 2022

Åsa Larsson är lantalainen, tornedaling och världskänd författare. Hennes senaste bok ”Fädernas missgärningar” utsågs nyligen till 2021 års bästa deckare av Svenska Deckarakademin och böckerna säljs i 26 länder. Hon är uppvuxen i Kiruna, med rötter i Kurkkio och Kurravaara. I Proud to be Ummikko berättar hon om längtan efter meänkieli, om arvet från arbetsstugorna och om det övernaturliga som blivit en naturlig del av författarskapet. I Proud to be Ummikko berättar Åsa att meänkieli talades mycket omkring henne under uppväxten.”Det var ju mina föräldrars förstaspråk. Det var deras känslospråk. När dom skrev vykort till varandra, om de var ute och reste, så skrev dom på meänkieli. När dom vänslades med varandra, stod och kramades, så pratade dom på meänkieli.”Under uppväxten hade Åsas föräldrar ambitionen att lära henne språket. Men de lyckades inte hålla i ambitionen hela vägen. Sin nuvarande kunskap i meänkieli beskriver Åsa som “extremt bristfällig”, något som hon ibland upplevt som en sorg. ”Jag har aldrig känt att jag har blivit utesluten eller så. Däremot kan jag ju nu känna att det är lite fattigt. Att det är mycket av samtal och så som jag har missat och missar fortfarande.”Som vuxen har hon ett par gånger försökt att återta språket. Något som gjort att hon upptäckt nya saker i sina relationer med släkt och vänner. ”Jag tycker att min mamma blev en annan person när hon pratade meänkieli. Och jag kände där också att den delen av min mamma skulle jag vilja lära känna. Men båda gångerna så har det där pluggandet havererat. Det är svårt att lära sig.”Åsa menar att det delvis är hennes eget fel att hon inte lyckats återta språket. Men hon berättar även om hur hennes mamma med syskon inackorderades på arbetsstuga som barn och förbjöds att prata meänkieli. Något som Åsa tror kan ha påverket hennes och familjens koppling till språket och minoritetskulturen negativt.”Det finns mycket som jag undrar över när det gäller den uppväxten. Och jag tror ju ocks

Daniel Fjellborg·Åsa Larsson

#7 · 31 min · 24 feb 2022

Dagens ummikko är tornedaling och nybliven civilminister för socialdemokraterna. Uppvuxen i Matkakoski, boendes i Haparanda och arbetandes i Stockholm. En stolt Tornedaling som upplever den egna avsaknad av meänkieli som en social funktionsnedsättning när hon bor i Tornedalen. I Proud to be Ummikko berättar Ida om stoltheten hon känner över att tillhöra den tornedalska minoriteten, men även om den egna sorgen över att inte ha fått med sig språket.”Framförallt sorgen över att inte förstå allting som sägs. Det är så mycket av ens historia, så mycket av ens kultur som sitter i språket. Som sitter i uttrycken, som sitter i att beskriva dom gamla fiskeredskapen eller dom gamla platserna, eller sånger, sagor, vaggvisor. Allt det blir så svårt att översätta till något annat språk. Det måste man kunna för att på något sätt bottna i det och förstå betydelsen och innebörden i dom uttrycken. Och det har jag känt en sorg över att jag inte har kunnat.”Ida vill samtidigt inte beskylla hennes föräldrar för att de inte lärde henne språket. Hon ser förlusten av meänkieli som en större samhällsfråga, där statens tidigare assimilationspolitik är en stor del av förklaringen till att språket och kulturen sågs som mindre värd. ”Den historien att det betraktades som fult, eller mindre värt, att prata finska och meänkieli, att prata sitt modersmål. Vissa har ju till och med vittnat om våld, om att man har blivit slagen, för att man har pratat finska och meänkieli. Det har ju såklart satt spår i hela samhället i att det betraktas som mindre värt och fult […] Man har inte känt att det har varit naturligt att prata det språket med sina barn.””Det är många unga som, precis som jag, har tappat språket och inte har fått det med sig från början. Som boendes i Haparanda har det känts som en funktionsnedsättning, att inte kunna prata finska eller meänkieli flytande.”Idag ser Ida att den svenska politiken har svängt om. Nu genomförs språksatsningar och en statlig utredning (Sannings- och försoningskommissionen

Daniel Fjellborg·Ida Karkiainen

#6 · 40 min · 10 feb 2022

Dagens ummikko är skådespelare, sångare och tidigare ordförande i kommunfullmäktige i Kiruna. Numera arbetandes för Bonnierförlagen i Stockholm. En 23-årig lantalainen som gärna vill prata mer om sin morfar och relationen till meänkieli. Med på köpet kommer också några skrönor om hur färsk oxfilén är hos kötthandlaren i Pello. I Proud to be Ummikko berättar Mattias om den gränslösa stolthet han känner över sitt ursprung och kärleken till sin morfar, mannen som var Mattias stora koppling till språket och kulturen. ”Min morfar för mig var skogen och min historia. […] Han var min koppling till historian, till landsbygden, till Tornedalen och den kultur som det hör till.”Mattias är numera bosatt i Stockholm och berättar att kunskapen om meänkieli är låg i södra Sverige. Många förstår inte att Kiruna och Norrbotten i stor utsträckning är en flerspråkig plats där olika språk talas i butiker och samhällen. ”Jag har inte mött någon som vet vad det tornedalsfinska är eller har någon förståelse kring det. Meänkieli har man kanske hört om i skolan, att det är ett minoritetsspråk, men vad det riktigt är vet man inte tror jag. Så det pratar jag helt enkelt inte om. Det finns ingen förförståelse så det öppnar aldrig upp till den sortens samtal.”Han tror att den historiska hanteringen av det tornedalsfinska är en stor anledning till att hans äldre släktingar inte förde spårket vidare.”Jag tror att det ligger väldigt starkt i en skam. Det är klart att vi är påverkade av att man var upp och mätte skallar på Tornedalingar. Det är klart att vi är påverkade av att man inte fick döpa sina barn till namn som inte lät svenska. Det är klart att vi är påverkade av att man inte fick tala språket, att man fick smäll på fingrarna i skolan om man talade finska med sina kompisar. Även om man bara kunde finska. Jag tror det sitter i. Jag tror det påverkar en person för resten av livet. Man måste kämpa med att bygga upp en stolthet igen. Det faller sig inte naturligt att föra det vidare till nästa generation om man som barn har fåt

Daniel Fjellborg·Mattias Timander

#5 · 31 min · 18 nov 2021

Jonas Pietikäinen är musiker och sångare i musikkollektivet Höstorkestern, som nyligen släppt musik på meänkieli. Han är även en av ledarna för arvsfondsprojektet Meän Ääni, ”Våra röster”, som stöttar unga filmskapare i Tornedalen och Malmfälten. Med mamma från Oksajärvi och pappa från Finland är han en stolt tornedaling och sverigefinne… som dock ofta får sitt efternamn feluttalat. I Proud to be Ummikko berättar Jonas om hur blandningen av meänkieli och finska ständigt var närvarande genom äldre generationer under uppväxten i Kiruna och Tornedalen, men att svenskan blev hans och kusinernas språk.”Det har varit väldigt naturligt under min uppväxt att alla pratar svenska också. Såklart slänger man in några ord på meänkieli. Men det har varit naturligt att de vuxna pratar meänkieli och att barnen pratar svenska.”Med åldern har finskan och meänkielin dock blivit än mer närvarande i Jonas liv. Tillsammans med Höstorkestern har han nyligen producerat musik på meänkieli och Jonas fru talar finska med sonen hemma. ”Ju äldre jag har blivit, ju mer har jag letat upp det på ett sätt. Nu sjunger vi också på meänkieli med Höstorkestern. Det är verkligen något vi försökt djupdyka i. Min fru är sverigefinsk, så hon pratar finska med vårt barn. […] Så det blir ännu mer finska och meänkieli idag, än när jag var liten, kan jag känna.”Jonas är aktiv i flera kulturprojekt kopplade till Tornedalen och minoriteten. Han ser positivt på framtiden, men menar också att hans generation har en stort ansvar att lära sig meänkieli och föra det vidare till barnen. ”Jag tror att det finns en ljus framtid. Men det är väl det där med språket. Vi får försöka kämpa på och lära oss språket, alla vi som är i våran generation. Så att vi kan föra det vidare till fler. Det krävs att vi tar tag i det själv, ingen annan kan ju göra det åt oss.”Intervjun genomfördes i Juli 20

Daniel Fjellborg·Jonas Pietikäinen

#4 · 29 min · 4 nov 2021

Hanna Aili är tornedaling, tidigare ordförande i ungdomsförbundet Met Nuoret och samordnare i Kolme, ett kulturprojekt som sammanför ungdomar i finskspråkiga minoriteter i Sverige, Finland och Norge. Hon är uppvuxen i den tornedalska periferin i Arboga, men har rötterna i Puostijärven Alapää, utanför Övertorneå/Matarengi. I Proud to be Ummikko berättar Hanna om hur engagemanget i ungdoms- och kulturföreningar hjälpt henne att hitta ett sammanhang i Tornedalen bortom språket och hur ljudet av meänkieli signalerar att hon kommit hem. ”När man inte kan språket, som jag, då blir meänkieli någon form av signal om att nu har jag kommit upp till Tornedalen, nu har jag kommit hem. Samtidigt kan jag känna att det finns viss sorg över att inte kunna prata meänkieli, att man har förlorat någonting.”Hon berättar om hur avsaknaden av meänkieli är vanlig bland hennes jämnåriga och att det till en viss del påverkar relationen till äldre generationer, såsom hennes far och farmor.”Meänkieli är ju känslospråket. När man är arg eller glad. Det känns ju alltid lite som att man missar den delen av pappa också. Där han känner sig som mest hemma i det språket. […] Att inte kunna språket, att vara lite utanför när de vuxna pratat. Det blir ju en generationsklyfta, där överföringen har tagit stopp på ett sätt. Av många olika anledningar såklart.”Samtidigt skapar upplevelsen att ha blivit försvenskad en speciell samhörighet bland den yngre generationens tornedalingar, kväner och lantalaiset. Känslan av att inte “tillhöra fullt ut” skapar en gemenskap. För framtiden hoppas Hanna att fler, även i södra Sverige, ska lära sig mer om förhållanden och historiken i norr. ”Det finns ett Sverige här uppe som är mångkulturellt och alltid varit det. Med många folk som bor nära inpå varandra och som hjälper varandra. […] Jag tror det puttrar en större och större stolthet över att man har rötter här uppe. Att det finns något som är värt att beva

Daniel Fjellborg·Hanna Aili

#3 · 38 min · 21 okt 2021

David Väyrynen är poet, diversearbetare och kommunpolitiker. Han har mottagit Rubus Arcticus stipendiet av Region Norrbotten, NSD:s kulturpris, Birger Norman-priset och Samfundet de Nio:s Julpris. I sin debutbok ”Marken” skildrar han mötet mellan laestadianismen och socialismen i Malmfälten. En gällivarebo med som försöker fånga Norrbottens inland i sin poesi och som i framtiden kanske skriver barndikter på meänkieli. I Proud to be Ummikko berättar David om hur meänkieli och finska var en naturlig del av uppväxten. Men att språket oftast inte lärdes vidare till barnen. “De använde ju språket, som för så många barn i min ålder, för att prata om saker som saker som jag inte hade att göra med. Som vad yngste herr Väyrynen skulle få i julklapp.”Språket sågs inte som nödvändigt och David fick inte meänkielin och finskan med sig. Försvenskningen var utbredd för hans generation för att passa in i det svenska samhället. “Det är ju synd att man inte fick med sig språket. Jag beskyller inte mina föräldrar för nånting. Det blev som det blev. Det är inte bara dom det handlar om.”I vuxen ålder har intresset för meänkieli ökat och gjort att han sett på den svenska dialekten i Malmfälten på ett annat sätt, något som han försökt spegla i sin poesi. “Man bygger meningar på svenska ungefär på samma sätt som man hade gjort det på finska. Det skapar en svenska som är väldigt intressant.” <img class="thumb-image" data-image="https://images.squarespace-cdn.com/content/v1/61373d1a23f7281cfb76a3f9/1633548531669-X2D8222BEL713W1TEXEX/244385776_454842469198918_3328392522293850174_n.jpg" data-image-dimensions="800x600" data-image-focal-point="0.5,0.5" alt="244385776_454842469198918_3328392522293850174_n.jpg" data-load="false" data-image-id="615df8f353563e57c43181eb" data-t

Daniel Fjellborg·David Väyrynen

#2 · 37 min · 7 okt 2021

Charlotte Kalla är skidåkerska, VM-guldmedaljör, vinnare av Tour de Ski, vinnare av Jerringpriset och Sveriges främsta kvinnliga olympier genom alla tider. Hon är uppvuxen i Tärendö i Pajala kommun och har rötter på både svenska och finska sidan av gränsen. En tornedaling uppvuxen med meänkieli i hemmet, men som själv inte fått språket med sig. I Proud to be Ummikko berättar Charlotte om tryggheten och stoltheten hon känner när hon hör meänkieili omkring sig och om hur Sveriges Radio Finnmix varit med under VM uppladdningar. Men hon berättar även om sitt eget sökande och tvekan inför att benämna sig själv som tornedaling när hon inte pratar meänkieli. “Är jag bara på låtsas? Eller har jag rätt att kalla mig Tornedaling, fast jag vare sig bor hemma eller kan språket?”Hon berättar om hur hon inte lärde sig meänkieli under uppväxten. Att språket nedvärderades i skolan och att även de äldre som kunde språket tvekade till att lära det vidare, delvis av omsorg för sina barn.”Jag kommer ihåg att mamma och pappa ibland sa att de inte tror på att lära sig två språk samtidigt. Att de vara rädda att vi barn skulle bli förvirrade. Att det skulle ställa till för oss. Någonstans så fanns det ju en skam kring meänkielin. Att det inte var tillräckligt.” <img class="thumb-image" data-image="https://images.squarespace-cdn.com/content/v1/61373d1a23f7281cfb76a3f9/1632405807215-8MXBAY2S1EI2R684ROWB/C.Kalla+Ummikko-intervju.jpg" data-image-dimensions="1772x728" data-image-focal-point="0.5,0.5" alt="C.Kalla Ummikko-intervju.jpg" data-load="false" data-image-id="614c892e4dee3377bcf81f25" data-type="image" src="https://images.squarespace-cdn.com/content/v1/61373d1a23f7281cfb76a3f9/1632405807215-8MXBAY2S1EI2R684ROWB/C.Kalla+Ummikko-intervju.jpg?format=1000w

Daniel Fjellborg·Charlotte Kalla

#1 · 32 min · 23 sep 2021